Vi föds, åldras och försvinner, men våra gator består. Om några år är det fem decennier sedan mina skor för första gången traskade i våra kvarter. De två senaste decennierna och lite till har jag i princip dagligen (med undantag för ett par utlandsår) vandrat på gatorna längs med gröna linjen från Slussen och söderut, antalet mil är snudd på omöjliga att uppskatta. Ibland med vänner, ibland ensam och ibland med familj, kärleken eller en dejt.
Här har jag klubbat med polarna, sett och upplevt kärlek komma och gå, käkat fyllekäk och bakismat, suttit på alla barer och caféer värda namnet, försökt bota ångest med långa promenader, varit singel, blivit sambo, blivit vuxen, firat SM-guld och derbysegrar, gått deppiga promenader över bron, hälsat på släkt och vänner, kramats, sörjt, gråtit, skrattat, tappat allt. Jag har fått vård, fotat, ryckt in vid olyckor, skrivit, bråkat, badat, skadat mig, filmat och gjort misstag. Gått på konserter, utställningar och sett filmer jag aldrig glömmer. Jag har skrikit av glädje, ilska, saknad och sorg. Jag har svurit över klassiska hak som bommat igen, ilsknat när nya kedjor flyttat in och känt mig maktlös när stadsjeeparna har rullat in. Men viktigast av allt är att det är här jag har funnit mitt hem och det gör mig lugn att veta att när jag en dag kilar vidare kommer gatorna att finnas kvar. Och även om mycket förändras när tiden har sin gång finns det så mycket kvar. Tunnelbanan, de flesta byggnaderna, broarna, platserna jag älskar, träden, sjöarna, slussarna, Bajen och Stomatolskylten.
För ett par månader sedan tatuerade jag in en hyllning till Södermalm och dess södra förorter: Stomatolskylten. För mig är den början på mina drömmars stad, Södermalm och söderut. Den är hemma, den är då, nu och sen. Den är Bajen, tunnelbanan, kullerstensungar, kisar och bönor. Den är 1909, 1933, 2001 och 2022. Den står för alla mina år på östra Södermalm. Bondegatan, Ringvägen och Kocksgatan. Barerna, byggnaderna, caféerna, biograferna och butikerna. Vännerna, kärleken, sorgen och minnena. Den var med när farsan hängde på Malmen och den är med när jag hänger på Harvest. Den var med när Nacka snurrade upp Styrman och när Kennedy fångade en bira. Den får mig att så ofta känna historiens vingslag och jag hoppas av hela mitt hjärta att den även i framtiden får vara kvar, att ingen galen fastighetsägare får för sig att plocka ner den. Min kropp lämnar den i alla fall aldrig. Det är så många platser jag känner en enorm tacksamhetsskuld till. Platser som blivit mitt liv. Nämnda Bondegatan, Ringvägen och Kocksgatan såklart. Söderstadion, Carmen och alla andra sunkbarer. Katarina Bangata och Nackastatyn. Reflexen, Victoria och Skogskyrkogården. Harvest och Black Horse Inn, Elefantpojken och Indira. Vita Bergen, Blecktornsparken och Kärrtorp. Fjällgatan, kebabställena och Sibyllan på Ringvägen. Farsta, Årsta och Bjurholmsplan. Nackastatyn, Hammarbyhöjden, Medis, Twang, Burgerian, Lilla kiosken, La Piccola Nonna och Kvarnen. Kafé 44, Pelikan och Willis. Och gröna linjen såklart. Jag är skyldig er alla så oerhört mycket att jag aldrig kommer kunna betala tillbaka.
Jag skulle kunna räkna vidare i all oändlighet, men ni fattar. Och även om jag sen en tid tillbaka inte bor kvar på den gröna linjen (kärleken tog mig till Liljeholmen) så är det i dessa kvarter jag hittat min identitet. Det är här jag har formats till den jag är. Jag vet att det är samma sak för många av er som läser detta. Ni kanske inte heller bor kvar. Ni kanske precis har flyttat in. Ni kanske har varit här hela era liv. Andra kanske aldrig har bott här, men ni har haft Bajen här. Det är våra kvarter och har så varit sedan urminnes tider. Det kan aldrig någon nånsin ändra på.
Gröna linjen är 17, 18 och 19. Linjerna som för oss samman. Linje 18 har varit med ända sen den första tunnelbanan började rulla den 1 oktober 1950. Då hette sträckan något annat och gick från Slussen till Hökis, men det var vår tunnelbana. Tunneln från Slussen till Skanstull har faktiskt varit med ända sen 1933, men trafikerades på den tiden av spårvagnar. Även linje 19 har varit med från sarten (då gick den bara mellan Slussen och Gullmars, eller Johanneshov som stationen hette på den tiden, men redan året därpå gick den hela vägen till Stureby. Namnet gröna linjen har faktiskt bara använts i tunnelbanekommunikationen sedan 1990, men färgen grön har symboliserat sträckningen sen 70-talet. Internt inom SL heter gröna linjen Tub 1.
Fotnot saxad från Wikipedia: Stomatolskylten är Sveriges första och äldsta fungerande rörliga ljusreklam. Skylten med reklam för tandkrämen Stomatol uppsattes den 22 november 1909 av företaget Såpasjuderiet Grumme & Son på gamla Katarinahissens torn vid Slussen på Södermalm i Stockholm.
Sedan 1933 är Stomatolskylten placerad på den närbelägna fastigheten Klevgränd 1B. Den konstruerades av uppfinnaren och konstnären Mauritz Larsson och består av 1361 stycken 25 W glödlampor i färgerna röd, gul och vit. När skylten satt på gamla Katarinahissen fanns även en målad Stomatoltub med tilläggstext: "Friska tänder".
Stomatolskylten är ett känt inslag i Stockholms stadsbild ovanför Stockholms sjömanshems byggnad. Eftersom ljusreklam som blivit kulturarv inte kan K-märkas kan den dock plockas ned om fastighetsägaren önskar det.
Under båda världskrigen var Stomatolskylten släckt. 1963 släcktes skylten när husen vid Klevgränd fick växelström istället för likström. 1972 renoverades skylten som då var i mycket dåligt skick. En besiktningsman trampade genom det ruttna golvet i maskinrummet 20 meter över marken och ramlade nästan ner.
Twitter: @AndreasBjuner • Instagram: @Bjuner
Åsikterna i bloggen är skribentens egna och delas inte nödvändigtvis av Föreningen Gröna Linjen.